En svunnen civilisation

Indoeuropéer, den folkstam som vi svenskar i likhet med kelterna tillhör, hade enligt tillförlitliga källor sitt urhem på de södra och västra bergssluttningarna av det asiatiska höglandet, de så kallade Belurbergen. Omkring 2500 år före Kristus bröto kelterna upp därifrån, stugan blev väl för trång, och strömmade i stora skaror ner mellan Uralbergen och Kaspiska Havet in på den europeiska kontinenten. Kelter, namnet är lånat från grekiskan. Grekerna gåvo nämligen namnet kollektivt åt det folk som bodde norr och väster om Grekland och namnet Keltika åt det land som beboddes av dessa människor. Den grekiske historieskrivaren Herodotes säger att kelterna bodde från Donaus källor ända till Herakles Stoder, det vill säga Gibraltar Sund.


De högsta och betydelsefullaste kelterna var Druider. De ansågs av dåtiden besitta en oerhörd mängd visdom som de dolde för folket i djupsinniga symboler och själva ansåg kelterna att de var ett av deras gudar utvalt folk, ett slags ”Israel nr 2 (En överdrift i ett hänseende framkallar ju alltid överdrifter i andra hänseenden).


Engelsännen Henry Coidox och Whitley Slakes som båda forskat i gamla skrifter vill emellertid jämföra druidernas seder och ceremonier med de vilda folkens medicinmän
Och offerpräster, de förringar deras kunskaper till taskspelarkonster eller fysiska experiment. Sanningen torde väl ligga någonstans mitt emellan dessa båda ytterligheter, vilka inom keltologien blivit kallade ”keltomani” och ”keltophobi”.

Germanerna var nästa grupp av indoeuropéer som bröt upp från urhemmet. De var tydligen bättre organiserade, för de drev kelterna framför sig mot väster och trängde dem så småningom över floden Rehn. Där grundade kelterna sitt nya rike c:a 300 före vår tidräknings början.

Kelterna hade redan på denna tid, då greker och romare ännu voro vilda stammar, en ganska hög kultur
Både greker och romare medger att de fått sina viktigaste kulturströmningar från kelterna. Kelterna var goda hantverkare och skickliga i att tillverka vapen. De var kunniga i att väva tyger i olika färger. Än i dag anses ju skotska tyger vara ypperliga. Färdigheten är enligt uppgifter i äldre skrifter ett arv från de gamla kelterna.


Låt oss titta litet närmare på kelternas druider och deras organisation.
Härledningen av ordet ”Druid” har länge varit ett tvisteämne för de lärde. Den gamle romaren Plinius den äldre härleder ordet druid av det grekiska ordet DRUS som på grekiska betyder ”ek”. Eken vördades också av kelterna som ett heligt träd och ingick i druidernas ceremonier i många avseenden. Nya forskare vill härleda ordet från det keltiska ”derwydd” vilket på keltiska betyder ”vis man”. Kelterna själva hade många namn på sina druider, bl.a. FILE vilket skulle betyda den som ser = siare. Druiderna var kelternas präster, läkare, filosofer och skalder. De var befriade från krigstjänst, betalade inga skatter samt var självskrivna domare i varje tvist.

Varje keltisk man kunde, om han så önskade, försöka bli druid. Efter genomgången kurs i härför avsedda skolor var druiden färdig för sin verksamhet. En sådan skolgång kunde vara både lång och dryg. Ja, det sägs att det krävdes ända upp till 20 år innan adepten var klar att bli kallad druid. Lärjungen skulle lära sig en mängd verser om olika ting: lydnad för Gudarna, vördnad för kvinnan samt framför allt en blind undergivenhet för Druiderna såsom varande en mellanhand mellan Gudar och människor. Som jag förut sagt var druiderna präster, läkare filosofer och skalder.

Kelternas kultur och religion hade stor likhet med hinduernas. Kelternas druider och hinduernas braminer stod mycket högt i folks ögon. De troddes inneha  magisk kraft. Långt efter det att kristendomen hade undanträngt druidismen fortlevde dock hos en hel del gamla kelter tron på druidernas förmåga att kunna hjälpa. Kristendomens företrädare påstod att detta var ett Djävulens bländverk. I Duns bok, en kvarleva från den iriska litteraturen, framställs den helige Patrik, Irlands apostel, tävlande med druiden Simon i att utföra underverk.

Druiderna var indelade i tre klasser och de hade en högsta ledare som var vald på livstid. Denne ledare kallades COIBHI DRUID. Han kunde jämställas med katolikernas Påve och tibetanernas Dalai Lama. Denne Coibhi Druid åtnjöt bland kelterna den mest obegränsade vördnad och kärlek. Betecknande är följande keltiska ordspråk: ”Ingen sten ligger så nära jordytan som Coibhi Druids bistånd ligger nära den som behöver druidisk hjälp” (Se vårt Bardaspel).
 

De tre olika klasserna voro:
1. De egentliga Druiderna vilka voro domare och lagstiftare och de som förrättade offren till gudarna.
2. Barderna. Sångare, skalder samt de som undervisade ungdomen i triaderna.
3. Enhages, vilka voro teckentydare och kunniga i att tillreda olika örter till mediciner.

Druiderna var synligt skilda från folket genom sin klädnad. De var klädda i en till knäet  räckande underklädnad, byxor samt en mantel i 6 olika färger som var tecknet på deras värdighet. Antalet färger var mycket viktigt.
De högsta clancheferna fick ej ha mer än fyra färger i sina mantlar. Enbart Irlands kung, här kallad Ard-Ri, var förbehållet sju färger. Vidare bar druiderna tonsur samt ett spetsigt skägg. I handen hade de trollstaven, ett tecken på deras värdighet samt på fötterna sandaler prydda med den femuddiga stjärnan eller pentagrammet. Dessa kallas än i dag i Tyskland för ”druidenfuss”.


Bardernas dräkt liknades druidernas men de hade i stället för mantel en stor kappa med kapuschong vilket av romarna kallades för cucullus. I handen bar de lyran eller som den på keltiska kallas ”krottan”.
Det är obekant om den 3:djegruppen, ”enhages” eller texttydarna, haft någon speciell klädnad. Enhages samlade växter och örter vika användes till läkemedel. Utöver örter ansågs misteln som synnerligen välgörande och betraktades som ett universalmedel mot allt ont. Misteln kallades av kelterna för ”allbota”. Druiderna ägnade misteln stor dyrkan.  


Sex dagar efter nymåne brukade druierna i sida, vita dräkter tåga ut i prosition till den ekskog där misteln växte. Överdruiden avskar misteln med en guldskära och lät den falla på en vit mantel, varefter tvenne vita tjurar som ännu icke burit oket offrades till Gudarna. Köttet blev tillrett till en brödramåltid och en liten bit av misteln delades ut till var och en deltagare allt under det att bardernas sång ljöd i lunden. Vi har här i forn tid tämligen lika ceremonier som i den kristna kyrkan. Jag tänker på nattvarden. Historien upprepar sig men under andra former.


Den första druidiska sammankomsten för året ägde rum på våren omkring den 1:a maj. Den årsfesten kallades ”Belténé. Man tände eldar och dansade och sjöng. Den andra sammankomsten, den stora skördefesten, ägde rum på sommaren och kallades ”Lugnasad”. Keltena ägnade denna fest åt sin solgud LUG.
Den tredje sammankomsten, höstfesten, eller som den kallades ”Samain” ägde rum omkring medio av oktober. Vid detta tillfälle ingicks äktenskap. De gamla druiderna voro polygama och hade många hustrur.
Druiderna var den bildade gruppen av kelterna och bardernas sånger och dikter var för druiderna det samma som teater och biografer för oss nutidsmänniskor.


Det var 14 läroämnen som den blivande druiden hade att inhämta i den så kallade ”Ollhams Bok” som ger den förnämsta graden i druismens organisation. Ollham motsvarar ungefär våra dagars biskop.
Dessa kurser varade för eleven från 12 till 20 år och det var i allmänhet först under det åttonde året som adepten meddelades de tre stora vetenskapernas ljus. Dessa finns upptecknade i ett gammalt dokument från 1400-talet. Detta dokument innehåller allt vad en sann druid bör veta. 


Låt oss försöka förstå något av druidernas filosofi. Den påminner mycket om tibetanernas. Enligt barderna består universum av tre kretsar eller utvecklingsplan. En lägsta krets är vandringens väg, den nästa är lyckans väg och den tredje är oändlighetens kretslopp. Dessa kretslopp kan jämföras med de indiska folkens ”Upadama”, ”Samsara” och ”Nirvana”. Meditationer inom kessar utvecklar människan, lär henne att skilja mellan gott och ont. Detta kan ske endast genom att människan liv efter liv i olika inkarnationer småningom lämnar den första vandringskretsen. Detta tillstånd varar dock ej evinnerligen. Enligt bardernas mysterium består lycksaligheten i olika utvecklingsfaser med alltjämt stegrad förmåga för att slutligen uppnå ”CYLEH-Ceugant Lika med nirvana. Detta besannas i den danske N P Jacobsens vackra dikt:
     

Ty alle gode tankar de kan slätt icke dö
För andre bättre tankar är spired ur deres frö.


Druidernas Gudar var framför allt: Teutatus, Esus och Taranis. Dessa Gudar dyrkades i alla sammanhang. 
Druiderna förlorade sitt inflytande när fenicierna utbredde sig över Europa. Upplösningen skedde gradvis under ett par hundra år. De romerska kejsarna Tiberius och Claudius krossade fullständigt druidernas makt och den sista lilla spillran av druider drog sig tillbaka till ön Mona där de år 61 efter Kristus fullständigt utplånades av romarna.


Kristendomen hade gjort sitt intåg och kommit för att stanna.
Av historien lär vi att människor kunna dödas och förintas men idéerna som ligger till grund för all utveckling är eviga. Idéerna kan inte dö, endast slumra för en tid för att senare framträda i andra, högre utvecklade, former. Vi har ju en jämförelse i vår egen orden, Gamla Förenade Druidorden, som i sin ritual inrymmer en hel del av de gamla druidernas handlande och tänkande. Låt oss bevara detta arv! Låt oss hoppas att bardernas sånger skall klinga och väcka gehör hos de människor som funderar på att söka medlemskap i vår orden och vår loge.

Birger Watz


Logen Aquila

© 2017 Logen Aquila

Rosenbadsgatan 1

65226 KARLSTAD